Ni, som i dåtidens bästa vänner. Barndomskompisarna. De som man kanske senare i livet glider ifrån en aning, eller väldigt mycket. Ska man fortfarande bjuda dem då om kontakten vid tiden för bröllopet inte är mer än sporadisk?
Och vad händer om man inte bjuder dem, eller om man bjuder en men inte de andra?
Det här måste ju vara något som varje brudpar har ångest över. Vem ska vi bjuda? Om vi bjuder den, måste vi inte då bjuda den och den och den och den? Något som kan tyckas vara ett i-landsproblem men likväl en känslig fråga. Vänskaper kan förstöras i värsta fall eller släktband få sig en törn.
Anledningen till att jag tar upp detta är att jag numera befinner mig i en situation där jag inte blev bjuden. Där barndomskompisen, efter antagligen en stor portion ångest, valde att inte skicka någon inbjudan till mig. Trots denna ofantligt stora pakt. :)
Jag trodde inte det skulle beröra mig, för jag menar.. hey, det är ju trots allt något vi sa i mellanstadiet, inte mer än det. Men... på något vis känns det ungefär som att bli dumpad av en kille man ändå hade funderat på att dumpa. Problemet är att han dumpade mig först. Ni vet, en sån känsla av att man inte fick ta beslutet själv, men man visste ändå att det var oundvikligt.
Väldigt underlig känsla, och för mig väldigt förvånande. Varför känner man så?
I alla fall så hoppas jag verkligen att deras dag blir allt de har drömt om, och lite till. Förhoppningsvis får jag bildbevis på hur vacker hon var och hur lycklig hon såg ut. Och det är fine by me. Deras dag är deras dag, och då ska de göra den till deras dag, inte för någon annan eller för att man "borde".
Därför mina vänner, kommer ni förhoppningsvis enbart få en "Vi har gift oss-hälsning" efter bröllopet om jag får bestämma den dagen det är aktuellt. Allra närmaste familjen och vännerna är självklart välkomna men efter det kan resten gärna fixa en egen fest för oss när vi kommer hem från Franska Rivieran, Sydamerika, Italien eller någon annan mysig strand. ;) Så det så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar