Ja tack!

Varför frågar aldrig macen såhär?

Jag hade inte kunnat säga det bättre själv...

Något som slår mig, nästintill dagligen, och som många i vårt samhälle verkar ha svårt för, eller inte vill inse helt enkelt, är det faktum att varje historia har flera sidor. Vi väljer ofta att bara se till en sida och bestämmer oss för att det är det rätta, men ingen tänker på "the bad guy/girl", hans/hennes familj, vänner och närmaste, utan vi bestämmer oss helt enkelt för att det är en ond människa som aldrig har gjort något gott i hela sitt liv. Detta slog mig åter igen nu på morgonen när jag kom till jobbet och läste detta: Nu måste vi tänka på Lindbergs barn

Jag hade inte kunnat säga det bättre själv.

Crackers

Även om detta också är sjukt charmigt...

I wonder who is like this one

Finns det något bättre klipp än detta? I doubt it.

Om någon söker mig kan ni hitta mig på Música de Bolso.

Over and out.

Den heliga pakten...eller?

I dagarna har jag funderat lite kring bröllop. Inte mitt eget då, eller kronprinsessans, utan någon annans bröllop. Kommer ni ihåg alla de pakter man gjorde när man var ung? "När (på den tiden handlade det aldrig om OM) jag gifter mig, då ska ni absolut få komma på mitt bröllop!"

Ni, som i dåtidens bästa vänner. Barndomskompisarna. De som man kanske senare i livet glider ifrån en aning, eller väldigt mycket. Ska man fortfarande bjuda dem då om kontakten vid tiden för bröllopet inte är mer än sporadisk?

Och vad händer om man inte bjuder dem, eller om man bjuder en men inte de andra?

Det här måste ju vara något som varje brudpar har ångest över. Vem ska vi bjuda? Om vi bjuder den, måste vi inte då bjuda den och den och den och den? Något som kan tyckas vara ett i-landsproblem men likväl en känslig fråga. Vänskaper kan förstöras i värsta fall eller släktband få sig en törn.

Anledningen till att jag tar upp detta är att jag numera befinner mig i en situation där jag inte blev bjuden. Där barndomskompisen, efter antagligen en stor portion ångest, valde att inte skicka någon inbjudan till mig. Trots denna ofantligt stora pakt. :)

Jag trodde inte det skulle beröra mig, för jag menar.. hey, det är ju trots allt något vi sa i mellanstadiet, inte mer än det. Men... på något vis känns det ungefär som att bli dumpad av en kille man ändå hade funderat på att dumpa. Problemet är att han dumpade mig först. Ni vet, en sån känsla av att man inte fick ta beslutet själv, men man visste ändå att det var oundvikligt.

Väldigt underlig känsla, och för mig väldigt förvånande. Varför känner man så?

I alla fall så hoppas jag verkligen att deras dag blir allt de har drömt om, och lite till. Förhoppningsvis får jag bildbevis på hur vacker hon var och hur lycklig hon såg ut. Och det är fine by me. Deras dag är deras dag, och då ska de göra den till deras dag, inte för någon annan eller för att man "borde".

Därför mina vänner, kommer ni förhoppningsvis enbart få en "Vi har gift oss-hälsning" efter bröllopet om jag får bestämma den dagen det är aktuellt. Allra närmaste familjen och vännerna är självklart välkomna men efter det kan resten gärna fixa en egen fest för oss när vi kommer hem från Franska Rivieran, Sydamerika, Italien eller någon annan mysig strand. ;) Så det så!

Efter en lång stund av tystnad...

..bjuder jag härmed på ett fantastiskt klipp som ger mig rysningar varje gång:

Annars är allt bra i Linköpingland. Packning och plugg står på schemat, stressen hägrar och jag längtar till morgondagen då resan norrut för en lååååång och härlig sommar i Piteå börjar. Hallelujah!

Så, min vänner.. nu kör vi!

Vissa kallar det kaos....

...men jag ser bara kärlek.

Som ni ser vänner, har jag gått och blivit med sambo. För tillfället bor vi på 43kvadrat med möbler för ungefär 65kvadrat. Men det ska det förhoppningsvis snart bli ändring på. Så, skeppsbrott i vardagen får vi enbart ha för en liten period, och mitt i denna övergångsperiod ska vi även besöka Piteå i underbara 12dagar! En mer utförlig uppdatering kommer när allt är klubbat, men om allt går som vi vill kommer vi leva i "skolmiljö" dygnet runt inom kort.

Roger över, roger ut.

Mi Cumpleaños

Igår var ingen vanlig dag. Det var nämligen min födelsedag. En otroligt mysig födelsedag dessutom. Hela dagen hade jag människor runt mig som jag älskar, och som uppenbarligen tycker rätt bra om mig eftersom de ville fira mig på ett eller annat sätt. Tankarna hamnade dock någon gång under dagen på hur mina födelsedagar sett ut genom tiderna. Jag minns en födelsedag när jag gick i 3an på lågstadiet eller nått liknande och det kändes som att alla mina vänner hade glömt min födelsedag. Varför vet jag inte, hur det utspelade sig vet jag inte heller men känslan kommer jag mycket väl ihåg. Det kan enbart ha vart en hemsk dröm, men känslan är lite väl stark för att det ska vara troligt. 2006 firade jag min födelsedag i Brasilien och vaknade av att två mycket söta småländska små damer kom in i mitt rum och sjöng "ja må han leva" på portugisiska. 2007 har jag, och kommer jag fortsätta att förtränga av diverse anledningar. Den födelsedagen fanns inte. 2008 vaknade jag på min födelsedag av en roomie som kom in med massvis av munkar som vi hade suktat efter så länge, varje gång vi gick förbi den butiken nere på stan. 2009 vaknade jag av att min älskade roomie med bihang kom in och sjöng med våfflor och glass på sängen och igår då, min födelsedag anno 2010 vaknade jag av en älskling som kom med presenter på sängen för att sedan spendera en låååång morgon med bara massvis av mys, och som avslutning en filmfrukost.

Slutsatsen av detta är att jag genom tiderna har haft många bra födelsedagsmorgonar, och att livet verkligen förändras. Igår fyllde jag 24år med allt vad det innebär. Idag känner jag mig inte så speciellt mycket äldre men kanske en aning klokare, vem vet!? Jag insåg dock att jag är OTROLIGT fantastiskt tacksam att jag har så fina människor i mitt liv, som verkligen tycker om mig och visar det på så fantastiskt gulliga sätt. Så, tack vännerna, familjen och kärleken! Tack för igår. Det var en dag att minnas. :)

Resan hemifrån till hem.

Efter en månad i mitt älskade Norrland åker jag nu hem till Linköping. Imorgon går bilen, som går till flyget, som går till tåget, som går till promenaden, som tar mig hem. För första gången, möjligtvis någonsin, så längtar jag faktiskt hem. Hem till Linköping. Till ett nytt kapitel i Linköping. Vilket, om allt går enligt mina planer, är första kapitlet av resten av mitt liv. Hallelujah!
Tack Piteå, Norrland, Familjen, Charlotte och alla ni andra. Som en viss otroligt underbar man uttryckte det, vad spelar kylan för roll, bland den mänskliga värmen? I LOVE IT!
Ses förmodligen till Påsk igen. Oavsett så ses vi till sommaren som ska bli HELT fantastisk. Milt uttryckt!

Så.. tills vi ses igen. TACK! :)
Och Hanna... nu behöver du inte längta längre.. Here I come baby!
Kisses and love!

Plötsligt händer det!

Jag vill gärna tro att världen är skapad så att vi alla har någon uppgift att fylla. Alla har någon funktion, något vi är bra på, något som ger någon annan ett uns av livsglädje eller liknande. Alla/allt har ett syfte. Men länge har jag funderat över vad denna människa är till för egentligen? :
Elisabeth Höglund - kvinnan med Sveriges fulaste frisyr, konstigaste uttalanden, sämsta klädsmak, och inte fan verkar hon vara överdrivet intelligent heller, av de framträdanden i media jag har sett hittills, att döma.
Men så, som en chick jag känner relativt väl brukar säga rätt frekvent - plötsligt händer det!
Idag insåg jag meningen med att Elisabeth Höglund ska få leva. Hon är tydligen inte född i onödan, för hon skulle skriva den här krönikan först. Bra jobbat Bettan! Fortsätt såhär så kanske jag till och med kan respektera och tycka om dig snart... om du har tur. ;)