"Det är inte hö i alla lador"

Ville bara meddela att i dagarna lever jag på rosa moln. Livet känns underbart och en promenad i ett stilla snöfall en lördagskväll i "Vagnis" kan nog inte beskrivas på ett bättre sätt än magiskt. Varför man ska åka till paradisöar och dylikt känns plötsligt oändligt överskattat, när det finns en grå håla som Vagnhärad.

Allt känns väldigt ovant för mig. Aldrig tidigare har jag befunnit mig i en liknande situation där verkligen allt bara känns rätt. Allt från Persiskt Earl Grey till värderingar i livet till negerskämt och Bejeweled-beroende. Vart är alla problem och funderingar som jag tidigare vart så van vid? Vart är besvikelserna och slagsmålet med mina egna tankar huruvida jag ska "nöja" mig med detta, eller huruvida det inte finns något mer att begära av livet? Missförstå mig inte, jag klagar inte alls. Inte det minsta. Inte någonstans. Det jag ville förmedla med detta inlägg är att jag för första gången på länge är vad man nog kallar för LYCKLIG! Lever fortfarande i något typ av chocktillstånd, och vågar knappt tro att detta händer.. men börjar förstå att det nog faktiskt är på riktigt. Det är det här jag har väntat på. Det är han jag har väntat på. Det är det här jag är värd.

Och som grädden på moset, pricken över i'et, apelsinchokladen över kladdkakan, rödvinet en fredagkväll, ja.. ni fattar. Det jag vill få fram här är att jag på fredag åker till PITEÅ och har för avsikt att stanna där i ca. 1 månad! Ska bli helt underbart fantastiskt att få njuta av snö, jul, vänskap, familj och bara livet utan någon stress. En mysig fika på Nodo, ett besök hos en fantastisk familj i Öjebyn, en galen hemmamamma i Djupviken eller enbart en familjemiddag hemma har länge vart efterlängtat och snart är jag där!
Dessutom det faktum att jag snart kommer att få se en viss Charlotte och ha möjligheten att ge henne en kram, ta en promenad i snön tillsammans med henne eller bara analysera livet över ett glas vin tillsammans värmer mitt hjärta.

Saknaden av herr Vagnhärad kommer vara stor såklart, men även om saknad börjar kännas som vardagsmat för mig så håller vetskapen om att jag sedan får börja mitt nya år i en underbar mans armar mig levande. Det faktum att min kära Hanna även kommer ha flyttat till min närhet igen efter jul gör att hoppet om ett fantastiskt liv börjar växa fram. Hallelujah! Nu är det min tur suckers!

Så.. tills vi ses igen. Kom ihåg att: "Det är inte hö i alla lador". ;)
Kisses and love!