"...Sen har vi ju det här med att han inte vill rädda världen"

Så har ett år gått. Ett relativt känslomässigt år för en Carrisch. Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv under det här året. Det har inneburit en kärlek som försvann, komplicerade relationer som utvecklats åt både det ena, det andra och det tredje hållet, en flytt, en acceptens om att jag nog passar bäst att leva själv faktiskt, för att sedan avslutas med att hitta den stora kärleken. Den där som man inte trodde fanns. För att inte glömma en helt fantastiskt rolig sommar, med goda vänner, sol, glädje och alldeles för mycket Sangria. ;)

Sammanfattningsvis skulle jag nog säga att 2009 har behandlat mig väl. 2009 har lärt mig mycket om livet, mig själv, människor och världen. Därför vill jag säga, tack 2009! Även om det känns skönt att 2009 nu är till ända, för 2010 ska bli ett KILLER year! Något annat känns otänkbart, med tanke på de lyckokänslor jag har i hjärtat precis just nu.

2010 ska även bli året då jag tar vara på mina lärdomar från 2009. Det ska bli året då jag räddar världen. Rubriken kommer från ett citat som en väldigt kär vän till mig sa häromdagen, vilket följdes av en lång analys om hur världen faktiskt ser ut och vad vi konkret kan göra för att få människor i vår otroligt materialistiska värld att förstå vad som verkligen är viktigt. För att exemplifiera har jag tex nu fått två invites på Facebook till två olika grupper. Den ena benämns: "Hjälp svältande barn i Afrika! Rent vatten och mat per var tredje medlem", medan den andra gruppen heter "Vi som väljer ICA framför COOP".

Behöver jag säga mer? Detta borde ge en rätt tydlig bild över hur prioriteringarna faktiskt ser ut världen runt. Jag väljer absolut ICA framför rent vatten och mat. Vilken dag som helst. Eller?

I alla fall hoppas jag att alla får en fantastisk nyårskväll/natt och att ni prioriterar om. Skit i fyrverkerierna som ändå är borta på 2sekunder och ge pengarna till någon som uppskattar det istället. Please?

GOTT NYTT ÅR kompisar! Vi ses 2010!

LOVE!

"Det är inte hö i alla lador"

Ville bara meddela att i dagarna lever jag på rosa moln. Livet känns underbart och en promenad i ett stilla snöfall en lördagskväll i "Vagnis" kan nog inte beskrivas på ett bättre sätt än magiskt. Varför man ska åka till paradisöar och dylikt känns plötsligt oändligt överskattat, när det finns en grå håla som Vagnhärad.

Allt känns väldigt ovant för mig. Aldrig tidigare har jag befunnit mig i en liknande situation där verkligen allt bara känns rätt. Allt från Persiskt Earl Grey till värderingar i livet till negerskämt och Bejeweled-beroende. Vart är alla problem och funderingar som jag tidigare vart så van vid? Vart är besvikelserna och slagsmålet med mina egna tankar huruvida jag ska "nöja" mig med detta, eller huruvida det inte finns något mer att begära av livet? Missförstå mig inte, jag klagar inte alls. Inte det minsta. Inte någonstans. Det jag ville förmedla med detta inlägg är att jag för första gången på länge är vad man nog kallar för LYCKLIG! Lever fortfarande i något typ av chocktillstånd, och vågar knappt tro att detta händer.. men börjar förstå att det nog faktiskt är på riktigt. Det är det här jag har väntat på. Det är han jag har väntat på. Det är det här jag är värd.

Och som grädden på moset, pricken över i'et, apelsinchokladen över kladdkakan, rödvinet en fredagkväll, ja.. ni fattar. Det jag vill få fram här är att jag på fredag åker till PITEÅ och har för avsikt att stanna där i ca. 1 månad! Ska bli helt underbart fantastiskt att få njuta av snö, jul, vänskap, familj och bara livet utan någon stress. En mysig fika på Nodo, ett besök hos en fantastisk familj i Öjebyn, en galen hemmamamma i Djupviken eller enbart en familjemiddag hemma har länge vart efterlängtat och snart är jag där!
Dessutom det faktum att jag snart kommer att få se en viss Charlotte och ha möjligheten att ge henne en kram, ta en promenad i snön tillsammans med henne eller bara analysera livet över ett glas vin tillsammans värmer mitt hjärta.

Saknaden av herr Vagnhärad kommer vara stor såklart, men även om saknad börjar kännas som vardagsmat för mig så håller vetskapen om att jag sedan får börja mitt nya år i en underbar mans armar mig levande. Det faktum att min kära Hanna även kommer ha flyttat till min närhet igen efter jul gör att hoppet om ett fantastiskt liv börjar växa fram. Hallelujah! Nu är det min tur suckers!

Så.. tills vi ses igen. Kom ihåg att: "Det är inte hö i alla lador". ;)
Kisses and love!