Resan hemifrån till hem.

Efter en månad i mitt älskade Norrland åker jag nu hem till Linköping. Imorgon går bilen, som går till flyget, som går till tåget, som går till promenaden, som tar mig hem. För första gången, möjligtvis någonsin, så längtar jag faktiskt hem. Hem till Linköping. Till ett nytt kapitel i Linköping. Vilket, om allt går enligt mina planer, är första kapitlet av resten av mitt liv. Hallelujah!
Tack Piteå, Norrland, Familjen, Charlotte och alla ni andra. Som en viss otroligt underbar man uttryckte det, vad spelar kylan för roll, bland den mänskliga värmen? I LOVE IT!
Ses förmodligen till Påsk igen. Oavsett så ses vi till sommaren som ska bli HELT fantastisk. Milt uttryckt!

Så.. tills vi ses igen. TACK! :)
Och Hanna... nu behöver du inte längta längre.. Here I come baby!
Kisses and love!

Plötsligt händer det!

Jag vill gärna tro att världen är skapad så att vi alla har någon uppgift att fylla. Alla har någon funktion, något vi är bra på, något som ger någon annan ett uns av livsglädje eller liknande. Alla/allt har ett syfte. Men länge har jag funderat över vad denna människa är till för egentligen? :
Elisabeth Höglund - kvinnan med Sveriges fulaste frisyr, konstigaste uttalanden, sämsta klädsmak, och inte fan verkar hon vara överdrivet intelligent heller, av de framträdanden i media jag har sett hittills, att döma.
Men så, som en chick jag känner relativt väl brukar säga rätt frekvent - plötsligt händer det!
Idag insåg jag meningen med att Elisabeth Höglund ska få leva. Hon är tydligen inte född i onödan, för hon skulle skriva den här krönikan först. Bra jobbat Bettan! Fortsätt såhär så kanske jag till och med kan respektera och tycka om dig snart... om du har tur. ;)